Mitt 2011 började på Plaza Catalunya, där jag med min kärlek och hundratals andra människor åt druvor och skålade in det nya året, för att sedan dansa natten lång. Jag hade inga nyårslöften mer än att leva mer i nuet, något som jag verkligen försökt ta vara på. I januari hade jag mina fina föräldrar på besök, vilket verkligen piggade upp. Vi gjorde också mysiga söndagsutflykter och vi började se oss om efter en ny lägenhet. Till slut hittade vi en, och vi bytte ut vår rymliga, gammaldags etta med stengolv och gasspis till en sista sekunden-skokartong som solen sällan hittade in i. Vi bytte med andra ord ner oss, men eftersom vi spenderade så pass mycket tid på vift gjorde det inte så mycket. Dagen innan inflytt somnade jag på soffan hos fina Ida och Jonathan.

En förmiddag i februari, fick jag ett telefonsamtal innehållande ett jobberbjudande. En intervju och några veckor senare tog jag farväl av mina Topshopstjärnor för att prova livet som lärare i Calafell. Det nya jobbet innebar två timmars tågresor varje dag, men jag trivdes. På något sätt var det skönt att ha människor att prata svenska med, igen, och att se eleverna lära sig ett nytt språk på så kort tid, var oslagbart. Jag hade mer tid igen, ett fast schema. Lediga stunder spenderade vi på små mysiga restauranger i Borne, stammisfiket i Gotico, i vackra Grácia eller på strandpromenaden i Barceloneta. När storstadsvimlet blev för påträngande, hoppade vi på tåget för att samla krafter i Tarragona.

I april var jag hemma på snabbvisit, och när jag efter cirka tre dygn på svensk mark satt på ett plan igen, var det en aning vemodig. Då kändes det extra fint att åka tillbaka vid terminens slut. M firade sin första svenska midsommar och vädret visade sig från sin bästa sida. I början på juli hade jag storslaget besök av mina bästa vänner och längre fram hade jag två fina backpackers som trängdes med oss några dagar.

Efter det, lagom till reatider, sommarjobbade jag på Topshop igen. Kärt återseende men stressiga dagar. Trodde jag. För sedan kom augusti, och innan månaden övergick i september var det dags att flytta ut. Då började hyreskontraktet plötsligt osa skumt och hyresvärdarna var lägligt bortresta. Lärdom? Att även om någon utstrålar tillit betyder det inte att personen förtjänar den.

Men precis som allting annat, löste det sig till slut. Istället för att vara bitter spenderade jag de sista veckorna i Tarragona, med nära och kära. När det blev dags att stiga på planet hem, vände jag mig om och tog ett djupt andetag som ett litet avslut på ett fantastiskt kapitel.

Min tid i Spanien var underbar på alla sätt och vis. Jag mötte de mest kärleksfulla av människor som alltid kommer ha plats i mitt hjärta, och insåg vad som faktiskt spelar roll. Att vi alla är lika. Innerst inne. Och att dagarna blir så mycket vackrare när man förmår sig att ta dem som de kommer. Det var så mycket jag behövde se, och fortfarande behöver se, för att förstå. Jag har en lång väg att gå, men jag vill tro att jag åtminstone kommit en bit på väg.

Väl hemma i IKEA-land hade jag tid att andas igen. Ta igen vad som missats, träffa vänner och småjobba – göra det där jag aldrig gjorde efter studenten. M kom och hälsade på, och knappt en månad senare åkte jag tillbaks till honom, för att spendera november hos honom. Efter det fick jag ett antagningsbesked. Tackade ja. Undrade vad jag gett mig in på. Sökte och fann bostad. Firade jul och nyår.

Och så blev det januari igen. 2012. Av det här året förväntar jag mig möjligheter och ambitioner, att min M ska kunna integrera sig i Sverige och att saker och ting ska klaffa i Göteborg. För snart börjar det. Mina väskor står packade och imorgon bitti bär det av. Nytt år, nya möjligheter, nytt liv. Det här är fortsättningen på en storslagen början!